Jag har left livet som nummer två efter spriten, jag gör det inte igen. Och jag vet (?) att jag inte gör det nu heller. Men hur förklarar man det för någon som är med polarna två dygn och knappt har två minuter att surra med sin sambo? (som förövrigt är helt paj bara för det och undrar var och när det här hände? när lät jag honom komma in så långt så jag låter mig såras? jag vet ju att det inte funkar) Någon mellan jag träffade honom och vi köpte hus kanske. Fuck. Jag gjorde ju inte sånt längre, saknar alltså. och det är EN jävla helg! Inte ett helt liv. Herregud, hur svårt kan det vara? och han är hemma när jag är borta. Men är han det ensam? Nej. Så det kan inte jämföras och han kommer inte förstå även om jag säger det till honom. Att behöva säga i telefon att han fan kan snacka med mig i två minuter. Kul, eller nä, jag vill nog inte prata med dig heller om jag ska behöva tvinga dig. och vad bryr sig han? Han dricker ju öl. Aldrig mer, var vad jag sa. Ska man inte bry sig om sambon för att man är full? Hmm, känslor förstärks av alkohol. Fuck den som kom på det. Tänkte ringa den jag pratar med när något känns skumt, ja för han är inte alls på samma ställe och är full och skiter i allt han också. Som jag sa, finns inte en chans i världen att han skulle förstå så ingen mening att ta upp det? Bättre att säga samma sak tillbaka om han vill prata med mig när jag är med mina kompisar. JA, om han skulle få för sig att ringa!!! Men nä, han är med robin om jag är borta, så lättlöst var det. Känner mig som världens mest patetiska människa. Dom är hemma om mindre än ett dygn. Men jag tror inte det handlar om det. Det är den bristande respekten (eller ngt) fast mest att jag alltid kännt mig bortstött och obetydlig när det finns alkohol i närheten. Ursäkta fredrik, men det är tjejen du är tillsammans med.