Näe, för då skulle jag dö misströstande och misserabel. 

Det mest irriterande i världen (just nu..), efter PMS-tjejer måste helt klart vara PMS-tikar. Herregud vilken ångest dom ska bära på, för att inte tala om frustrationen! (som hon delar med sig av till mig..). Efter att dagen började med att jag fick fara till stan med edvin, (eftersom jag sa ja även om jag skulle sagt NEJ JAG MÅSTE PLUGGA. För det måste jag verkligen) så kom jag hem till en ensam, pigg, dampig vega. Men jag måste plugga lite, sen går vi ut och går sa jag till henne. Hon uppfattade "ut och gå" och körde på att ligga still i sängen i cirkus 20 min av dom knappt två timmar jag provade skriva något på min uppsats. Resten av minutrarna tillbringade hon pipande inne, eller skällande ute. Vilken arbetsro! När man dessutom känner sig pressad, stressad och egentligen inte fattar ett dyft av skiten man försöker skriva. (okej, det kanske man visst gör ibland, men allvarligt, hur kul är det att beskriva en mitokondrie?) Dessutom! ringer sambon mitt upp i alltihopa! (som om det var världens undergång..) Och efter ett snack med honom sket jag i uppsatsen och gick ut på promenad istället. Vilket var skittråkigt eftersom jag har haft sällskap dom senaste.. två dagarna. Ja, men hur går det att gå ut på promenad då? Jo, för det första har dom inte röjt den lilla sketna vägsnutten från oss till korsningen där dom röjt allt och kört in alla maskner, så det tar hundra år av hinderbana att ta sig igenom, eller tjugo minuter att gå runt, på vägen. När jag väl tagit mig brevid vägen och genom skogen upp till skogsbilvägens korsning efter tjugo minuter (som då alltså vanligtvis tar två minuter att gå till om man går på skogsbilvägen) tänker jag att jag kan ju följa den en sväng längre än där jag ska in på skoerspåret som tar mig hem igen. Och vad får jag för det? Jo, skoskav, en ännu ivrigare vega som eventuellt kan ha kännt någon djurlukt, en lapp av tröjan som kittlar mig i sidan och en sjukt irriterande flärp i jackärmen som hela tiden "fastnar" (snuddar vid så det prasslar sådär som det gör i jackor..) i en annan del av jackan. Eh, mycket att reta upp sig på? eh, Nej. 

Men jag önskar verkligen att dom tog bort hinderbanan på vägen så jag kan motionera hunden i lite snabbare takt än 3 km på dryga timmen. Hon får inte ut så mycket av det. Inte jag heller. 

Dessutom känner jag mig som ensammast i hela världen, trots att fredrik åkte imorse, jag tillbringade dagens första timmar med edvin och annat folk. Och maria kommer hit och hälsar på under kvällen. PMS tjej? Ja, kanske. 

Igår var en bättre dag, för mig, om man får säga så.. Sambon och jag skulle bygga ett nytt fågelbord som är störra än dom små vi har, vilket i sinomtid resulterade i fem timmar på aktuen med en snitt i fredriks finger som fick sys, med några, troligtvis, kapade nervtrådar. Men som sagt gick det på runt fem timmar och vi fick ju va med varandra, så det löste sig helt okej. Dessutom slutade dagen med middag i hara. 

Ingen dag är så dålig att dagen efter inte kan bli bättre.