Har än så länge bjudit på snötäckta mornar, halvvarma eftermiddagar. Matte 3 är nu klart men tyvärr är det strul med CSN, vilka vägrar att tro att jag pluggat det jag säger att jag pluggat. Jag anser att jag har pluggat 3 kurser med 100poäng. Dom anser att jag har pluggat för 160 poäng. Vafan är det för kurs som bara innehåller 60 poäng? Udda och jag får ringa dom imorrn, orkar inte mejla med folk som inte har rätt info.

Jobbar natt nu, men har haft en skön dag med tyvärr sen lunch. Fick dock mat hos syster när jag skulle dit och hämta Vega, en tur på.. Tre timmar. Ha. Snabb tjej, men det var det ingen som brydde sig om för jag fick träffa både min fina mor, min soulmate till syster och min sötaste systerson. Bäst! Och både innan och efter hängde jag med pojkarna i gärde och byggde om Opel litte. Knappt halvvägs klar men vill lördag är den nog grejt!

Finns däremot en liten rädsla hos mig som säger att jag inte kommer njuta av springmeet så som man bör. Vega ska opereras tisdag morgon och jag har småpanikkänslor som kommer smygande och jag undrar vad jag ska göra om hon inte klarar den. Hon har fortfarande varit med bästa vän i 10år, hur är det tänkt att man bara ska leva vidare sen? Utan våra mysstunder i sängen på morgonen, hennes klockrena matklocka som ringer i henne vid 6? För att inte tala om doften och hennes päls som man mår bra av bara av att borra ner näsan i? Fyfan vad jag kommer sakna henne. Oavsett om hon somnar på tisdag eller inte. Det skulle dock vara en liten lättnad som säkert skulle infinna sig på sikt. Att om hon somnar under operationen märker hon det inte och mår förhoppningsvis bra i det. Tänk istället om hon klarar operationen men inte att läka, så hennes sista månad/ månader är en riktig mardröm? Det är inte så man vill att ens bästa vän ska ha sin sista tid i livet. Den ska vara fylld av lycka, glädje, god mat och kärlek. Men.. Hennes knölar växer, det kommer fler som växer fortare än dom andra och jag.. Vet verkligen inte var som är bäst. Men jag har bestämt mig för operation för att det kan ge oss två år till. Förhoppningsvis. Fyfan. Jag saknar henne ju oavsett om jag är på jobbet och varit ifrån henne i tre timmar eller om jag just lämnat henne hos mamma och pappa. Knuten mage, mardrömmar och gråten i halsen, men egentligen är det ingen mening att tänka så. Det som sker, det sker ha?