Idag är det två dagar sen vi tog ner vår 13 år gamla Vega. Jag vet inte vad jag ska göra, så mycket saknar jag henne. Livet stannar lixom upp när man förlorar en bästa vän. 

Idag är det även tre dagar sen vi kom hem efter 10 dagar i Skåne. 10 dagar som inte alls var planerade att tillbringas där nere, men så kan det gå. Vi har alltså en släkting som gått bort, som har en massa saker som det måste tas beslut om samt en massa frågor som måste lösas. Ganska spännande, ganska jobbigt, rätt tungt och rätt så mycket tid som behöver läggas ner.

För ca 16 dagar sen opererades Roja på grund av att ha slagits med en annan hund och fått ett bett i "handleden" på höger fram. Veterinärerna sa att hon har goda chanser att bli bra och hon fick komma hem dagen efter operation på grund av att leden fått ganska mycket bakterier i sig så dom eventuellt skulle spola leden under tisdagen också. Det behövdes tack och lov inte. Men, inte nog med att jag är fruktansvärt ledsen över att jag förlorat min gamla hund (ja, det är naturligt att man dör när man blir gammal, men det är förbannat jobbigt och tomt ändå) så går jag runt och är sjukt orolig för min lilla hund, då hon slutade medicineras igår morse, så nu får vi lixom se hur frisk hon egentligen är. Tänk om hon blir halt och att smärtstillande medicinen har gjort att hon inte haft ont, så vi har trott att allt är "bra" men nu när hon inte äter smärtstillande längre, då har hon ont!?  Jag vet inte hur jag skulle klara att förlora henne också. Vilket jag förstås inte kommer göra i första taget, vi kommer ju såklart medicinera och eventuellt operera igen om det finns några chanser på att hon skulle bli bra av det, men endå. 

I min värld är dessa tre saker ganska tillräckligt för att man ska tycka att det är rätt tungt att öppna ögonen på morgonen. Men, igår hade vi opponering på c-uppsatserna. Det gick ju sådär. Eller åt fanders. Som jag själv tänkt under uppsatsen gång, så har jag använt fel metod för att göra de flesta mätningar mellan personlighet och arbetstillfredsställelse. Man litar ju på sin handledare, men jag har nu lärt mig att jag måste lita på mig själv också. Finns inte tillfredsställande argument från den andra personen, kan det bero på att dom egentligen inte vet varför dom har bestämt sig för en viss sak. Då kanske man måste ta fighten och argumentera för sin sak lite hårdare. Just nu vet jag inte vad som kommer hända med den, om jag kommer få göra om mätningarna eller om jag kommer få ta bort största delarna av resultatet och ha kvar den första delen, alltså bara det som uppfyller syftet till studien. Vilket kan innebära ca 1 sida resultat, istället för nuvarande typ 10 sidor resultat. Det värsta är väl egentligen inte att jag har gjort fel, jag är inte bättre än att jag gör fel ibland, det vet jag. Utan det värsta är att jag har lagt ner så in i helvete med tid på denna uppsats och ändå räcker det inte ens till ett E. Tid som jag hellre lagt på min familj, mina djur, mitt hus, vänner, you name it, allt förutom uppsatsen hade varit värt att lägga tid på, när man får veta att en mätning med en annan metod skulle tagit mig en halv dag, istället för fyra dagar och skrivandet av resultat och diskussion hade blivit bättre med en dag var istället för sju dagar tillsammans. (Det är som att plugga gärnet till en tenta och sen få F, fast då pluggar man gärnet i två veckor, jag har jobbat med den här uppsatsen i typ 8 veckor). Men, vi får se hur det löser sig, min examinator är snäll och vill hjälpa mig till ett E iallafall. Yaay. Gött. Fy fan. 

En kul sak då? 

Jag ska på arbetsintervju imorgon.