Fast det började redan för flera år sen, när både chacha och Hjalmar hade fång. Hjalmar blev frisk och höll sig någorlunda på det hållet men lilltjejen blev sjuk igen ungefär en till två gånger om året. Oavsett hur mina päron jobbade med henne. Den här gången blev alltså den sista. Då både hon och Hjalle fick somna in, för inte kan lilltjejen försvinna utan att han gör det? Då skulle han nog löst situationen på sitt vis, vilket antagligen inte skulle vara ett dugg humant.

Sen fortsatte det men att jag drömde, natten till igår, när jag gråtit mig til söms, att vi först och främst glömmer alla morötter innan veterinären satt sprutan. När vetten sen säger att man inte kan ge dom morötter när dom är bedövade gör jag som ett barn och ger dom morötter iallafall. Vilket självklart bidrar till att båda hästarna sätter i halsen. Den ena faller ihop och den andra kommer och lägger huvudet mot min mage, vinglar och rycker i hela kroppen samt undrar vad vi håller på med. Denne krake behövde många sprutor innan man kunde konstatera att hjärtat inte längre slog. Tack och lov att detta bara var en dröm!

Trots att man vet att det antagligen är det bästa för dom (veta kan man ju faktiskt inte vara hundra på att man gör) så är det så fruktansvärt jobbigt. Både bra och jobbigt var väl att jag hade det som hänt i min dröm i huvet så jag tänkte inte glömma morötterna och sen var det bara upp till veterinären att sköta resten. Vilket han gjorde, det var samma kille som tog ner marach. Han är bra, om man nu vill vara bra på en sån sak? Men det är han iallafall. Det gick på ett ögonblick från att sprutan var satt tills att dom låg stilla på marken. Inga krusiduller, inga efterskakningar, luft i lungorna, bara stilla. 

När jag kom till jobbet igår tittade Mio på mig och frågade lite flinande om jag var nyvaken. Jag svarade att jag hade gråtit hela morgonen för vi hade tagit ner två av våra hästar. Jag tror att dom sa att dom inte skulle fråga mer så jag inte började igen. Jag tror att man är lite rädd för att se människor man inte känner-känner, gråta. Jag tror att jag förstår varför. Senare blev det lite hästprat och det visade sig att Mio hade ridigt ett par år när han var yngre så han visste lite vad det handlade om. Ganska skönt att få ventilera lite. Bra jobbarkompisar man har. Igår kväll stängde vi tidigt och det blev en skön kväll hemma med fisen och idag är en en ny dag med nya utmaningar, även om man kommer ihåg den dag som var igår. 

Ingen blir någonsin för gammal för att gråta.

Marach, Chacha, 2011